Jag är tillbaka från Granholmen efter fyra dagars vistelse där. Tiden, väder, mat, människor och djur (spindlar etc.) har kommit och gått. Så även jag. Och jag har gjort zazen precis som vanligt, varje morgon och varje kväll. Inget nytt, inget gammalt. Inte allt, inte inget. Varmt har det varit däremot, speciellt idag.
Så, gå nu och skapa er små illusioner av hur tiden spenderats på ön, jag ska få i mig lite vatten. Seså …
Jag testar bara, så skrik inte. Om jag inte gillar det nya utseendet byter jag tillbaka.
Bredden på inläggen verkar också ha anpassat sig efter bredden på bilderna (450px), så det är ingen fara med dem skulle jag tro.
[Korrektion: Nej, bilderna har blivit förminskade. Men jag bryr mig inte så länge allt syns.]
Jag är tillbaka från Granholmen, stannade bara där en natt, men ska eventuellt tillbaka dit ett par dagar i nästa vecka. Vi får se hur det blir med det. Min dygnsrytm är lite distorted av olika anledningar. Inte bara eftersom att vi satt uppe till 2〜3 på natten i torsdags, utan också för att vi på fredagskvällen hade gäst och för att jag igår var på grillfest hos andra människor. (Detta känner ni till om ni gör er det fruktansvärda besväret att läsa min zenblogg.)
Alltså, det är dags att jag börjar återställa saker och ting nu. Upp i morgon 9 och sedan helst 8 som vanligt dagen efter.
Så, grattis …
【ku shuu metsu dou】
Väder är som Тетрис
Idag ska jag gå ut för att:
Skaffa bankkonto + ID-kort
Handla mat
Åka till Granholmen
dukkha samudaya nirodha mārga
Jag tänker inte skriva fler “artiklar”, det är för äckligt vad som följer (jag syftar inte på dig Alexander, utan på mig själv). Och om jag i alla fall skulle få något hemskt infall och publicera ytterligare ett monstrum tänker jag inte själv hålla diskussionen igång genom att kommentera. Jag blir inte riktigt klok på vad jag själv skriver om jag gräver ned mig för djupt i det. Det är faran med ord – de är så fruktansvärt statiska.
Sanningen förstås bäst osagd, utan ord och utan diskussion. Den bara är där, tyst och härligt verklig.
Det var slutet på min karriär som debattör. Usch och fy!
Jag hade nästan tänkt skriva en till artikel om FRA-lagen, men jag bryr mig faktiskt inte speciellt mycket. Jag sysslar inte med olagliga aktiviteter eller terrorism och känner mig därför inte hotad av avlyssning. Men visst är det ett slöseri med pengar att driva igenom lagen, för den lär ju knappst förbättra något … Å andra sidan betalar jag inte skatt och behöver inte riktigt bry mig om att folks skattepengar går åt att kränka hela Sveriges befolknings integritet. 1984 nästa, säger jag bara.
Korta och spontana inlägg kanske ändå är bättre än genomarbetade artiklar som ingen orkar läsa, vad vet jag …
Hursomhelst. Jag lyssnar nu på You Are There av MONO. En mycket bra skiva och ett mycket bra band. Jag såg dem live 15/11-2006 på Lava.
(Har jag skrivit det här förut?)
Jag tänkte försöka mig på att skriva lite längre och mer genomarbetade inlägg (eller ”artiklar”) framöver (eller inte). I alla fall ett, vi får se hur det blir längre fram. Så det här blir lite av ett test.
Det är svårt att säga precis var gränsen går mellan acceptabel och oacceptabel humor går. Kanske för att det egentligen inte finns någon gräns, utan för att människor har en tendens att själva sätta upp gränser för vad som är rätt och fel beroende på ens syn på saker och ting. Dessa så kallade gränser varierar förstås från person till person, och kan i vissa fall leda till konflikter när ett skämt hamnar på olika sidor om ”gränsen” för olika personer.
Att skämta om något som av många kan ses som allvarligt och fel, något som till exempel skadat många eller är ett aktuellt problem, kan ju varken förbättra eller försämra själva problemet. Om någon till exempel skämtar om våldtäkt i fängelser gör ju varken det att situationen i många fängelser (främst amerikanska?) blir bättre eller sämre. Lika lite skulle ett recept på en fruktkaka eller vadsomhelst förändra situationen, eller hur? Att då ändå ta illa upp när man hör något sådant och sedan häva ur sig protester mot skämtets upphovsman är ju ungefär som att säga åt den som skriver om fruktkakor att sluta upp med det och göra något åt fängelsevåldtäkter istället. (Tro nu inte att jag har något emot folk som tar illa upp, man kan ju inte rå för hur man reagerar. Däremot kan man rå för hur man hanterar sin reaktion.)
Det är viktigt att kunna se att ett skämt faktiskt är ett skämt och inte behöver förmedla någons egentliga åsikter överhuvudtaget. Man får inte glömma att personen som skrev det förmodligen inte ville någon illa, att ord bara är ord och inte tillfogar någon direkt skada. Självklart finns det de som råkat ut för hemskheter och blir mycket upprörda över att någon skämtar om det, men så är det vad man än skämtar om. Till och med fruktkakor, seriöst. (Det finns säkert någon som inte tolererar att man ens nämner fruktkakor på grund av någon händelse.) Det är därför också viktigt att kunna se att det förflutna faktiskt är förgånget och inte tillhör nuet. Vad man än kan ha råkat ut för är ett skämt om detta inte ens i närheten av samma sak som själva händelsen. Och om skämtet väcker hemska minnen till liv, tillhör dessa minnen också det förflutna och inte nuet vad som än händer.
Nu vet jag inte om jag ska vara så djärv och säga att till och med den hemska händelsen (då den var verklig) inte är så hemsk som man föreställer sig den (så bli inte så upprörda av det här nu). All smärta är hur osannolikt det än verkar subjektiv, och kan knappast ens kallas smärta såvida den inte jämförs med något annat (som då skulle vara mindre smärtsamt – också subjektivt).
Även ett offer är inte mer ett offer än förövaren eller någon annan heller för den delen. Om någon är något är alla andra också precis det, bokstavligen. Inga undantag. Det här vet jag kan vara svårt att förstå, men så är det (tyvärr?).
Riktig öppenhet och tolerans innebär alltså att ta allt man stöter på med en nypa salt och varken bli för seriös eller för oseriös. Det är en svår konst. Vi påverkas alla hela tiden av andras värderingar och moral, och gör inte gärna något som kan uppröra någon annan, trots att vi kanske själva inte ser några problem i handlingen. Å ena sidan kan vi inte bara göra som vi själva anser är rätt, å andra sidan inte heller bara vända kappan efter vinden. Det gäller att kritisera sina egna åsikter, tankar och handlingar lika mycket som andras, och acceptera att det inte alltid (kanske till och med aldrig, faktiskt) finns tydliga rätt och fel som alla i vår omgivning kan hålla med om. Etik och moral är något väldigt personligt som hela tiden varierar från situation till situation. Vi kan aldrig bestämma och resonera på förhand hur vi ska och kommer att agera utan måste lita på vår intuition mer än vi tror.
I dagens (västerländska) samhälle är intuitionen grovt underskattad och räknas inte alls som något lämpligt att följa. Men faktum är att det logiska resonemanget är minst lika ohållbart (om inte mer) än intuitionen. När vi förutser något tror vi ofta att våra tankar ger en exakt bild av själva handlingen. Detta stämmer inte överhuvudtaget. Det enda som någonsin kan vara en exakt bild av handlingen är handlingen själv. Intuition handlar således inte alls om framtiden, utan om nuet. Intuition är detsamma som handling. Resultatet av handlingen är också detsamma som handlingen. De är inte separata och följer inte efter varandra i det inbillade linjära systemet vi kallar tid.
Jag måste dessutom tillägga att Brad Warner aldrig nämnde något om våldtäkt i sitt inlägg, och de som ändå tolkade det så har sig själva att skylla, tyvärr.
Verkligheten är blind och bryr sig inte om vad vi tycker och tänker. Vi kan inte påverka den genom att tänka eller genom att frenetiskt skriva ned våra synpunkter (som jag nyss gjort). Vi kan bara acceptera den och vara en del av den genom våra handlingar och våra liv.
Så, äntligen slut.
Här är de sex senaste plathhsfilmerna med kommentarer:
The sixteenth arousing film by plathhs: Anlete (”Face” in Swedish).
Perilous music by plathhs.
The seventeenth sculptural film by plathhs: Sonata.
Locrian music by plathhs.
The eighteenth entire film by plathhs: Final (”Final” in Swedish).
Repetitive music by plathhs.
The nineteenth mirroring film by plathhs: “R-T 1″.
The twentieth resounding film by plathhs: Standard (4:3).
Music by plathhs.
The twenty-first vertebral film by plathhs: Vertebrae.
Music by plathhs.
• uuu
Det har regnat.
Idag ska jag (bland annat) ta mig ut för att:
Förnya mitt pass
Skaffa bankkonto + kontokort + ID-kort
Köpa kläder
Vara utomhus
Addendum: Det är väl halvmulet, inte jättevarmt och precis lagom ——
Decrescendum: Jaha?
Ja, nu är faktiskt sommarlov, har jag insett. Det tog ett par dagar. Jag är inte överväldigad över faktumet, snarare trött. Jag går och lägger mig nu. Godnatt.
Master Obaku Ki-un on Mt. Obaku in the Ko district ask Master Hyakujo Ekao, “When I want to share with others the teachings which you have given us, how should I preach them?”
Master Hyakujo just remained sitting on his cushion without saying anything.
This is one of the questions I get so often I’m thinking of putting it into my F.A.Q., which I haven’t updated since the Bronze Age, by the way. People always want to know, “How can I teach Buddhism to others?”
The short answer is, don’t.
Of course I don’t mean totally “don’t.” But in most cases you don’t really need to teach anybody anything. Leave it alone, give it a rest, as Brian’s mom says in Life of Brian. If your friends and family want to know about Buddhism they’ll ask. Otherwise the Buddhist policy is: (If they) Don’t ask, don’t tell.
— DON’T ASK, DON’T TELL av Brad Warner.
Alltså, jag lägger av med att skriva om zen här på bloggen. Grattis.
