Den vackra himlen stirrar på mig med sitt oändliga blå öga när jag dricker artificiell apelsinjuice ur den gröna vattenkannan, i mitt svagt upplysta rum. I bakgrunden närmar sig dammsugarens obeskrivbart irriterande ljud; jag höjer volymen för att inte låta den dystra musiken överröstas. De 400 kaninerna närmar sig sitt slut, men efterföljs utan tvekan av en bekännelse. Framför mig och inom mig sträcker sig det infertila slättlandskapet ut som en slocknad öken, klangerna ekar i tomrummet. Det här är inte någon dikt, bara en annan version av verkligheten, där sanning och osanning håller varandra hand i hand och inte släpper taget.
Jag känner ett likgiltigt men samtidigt brinnande aktivt lugn inom mig, någon sorts produktiv passivitet som tar sig framåt utan att slösa på några krafter. Känslan är ganska sorglig, men ändå inte uppgiven. Idag kommer min energi uppifrån, både som abstrakt metafor och som konkret materia.
Idag har jag bestämt mig för att se på Spirited Away, antingen nu på eftermiddagen eller senare ikväll. Det blir 19:e gången jag ser den.
No Comments
Leave a Comment
trackback address