掻き抱いて

Jag hoppas ni inte har något emot mitt zen-tjat, säg till om ni tycker att jag går till överdrift, eller nåt …

Hursomhelst, jag tänkte skriva om några saker till (som säkert redan nämnts och förståtts innan, men det gör inget).
Bara för att jag kallar mig zenbuddhist och praktiserar zazen gör inte det mig till någon sorts perfekt varelse. Jag är fortfarande bara helt vanliga jag, en människa med fel och brister precis som alla andra. Jag bryter säkert hej vilt mot alla möjliga föreskrifter och dylikt, både medveted och omedvetet. Det gör alla. Ingen är felfri. Att inse det är som att inse att ett äpple faktiskt är ett äpple eller att bananer är gula. Trivialt, simpelt, hur enkelt som helst.
Jag gör vad det nu är jag gör, försöker så gott jag kan, misslyckas med det förr eller senare, försöker igen, igen och igen. Det tar aldrig slut, en livslång process av försökande, misslyckande och återupptagande. Att inse detta är väldigt stillsamt, rogivande. Allt kommer och går, inget består. Det finns inget på andra sidan muren, bäcken, havet, jorden eller universum som är bättre än det som finns här och nu. Där och här är precis samma sak. Det är lika mycket det det är som precis allt annat.

Ordet practice är inte bara utövande, utan också träning. Träning som inte leder någonstans förutom hit, här och just nu. Träning för träningens skull, utövande för utövandets skull.

En sak till. Jag håller nog på att bli förkyld, eller sjuk på ett eller annat vis. Har huvudvärk och viss irritation i halsen just nu. Så är det bara, inget att göra åt. Livet går vidare.